Epilepsi
Posted on | mars 7, 2011 | No Comments
Natten mellan nyårsafton och nyårsdagen vaknade jag runt 3-tiden på morgonen. Året var 2005. Min då 3,5 årige son sov bredvid mig i min och min frus dubbelsäng. Min fru låg i soffan och sov, höggravid i 7:e månaden. Jag vaknade av att min son så som jag upplevde det huttrade bredvid mig i sängen. Jag minns att jag lade armen om honom samtidigt som jag undrade varför han huttrade så som han gjorde. Jag började bli lite orolig nu men samtidigt denna tid på dygnet är man inte speciellt alert. Efter några minuter eller många minuter så tänder jag sänglampan för att huttrandet känns inte okej. Det jag ser när jag tänder lampan är min son i ett krampanfall. Ett grand mal epilepsianfall. Jag tar upp honom i min famn och går ut i vardagsrummet till min fru. Väcker henne och ber henne ta sonen med kommentaren att jag måste ringa vårdguiden. Hon tar sonen i sina armar, han krampar och rycker för fullt.
EEG undersökning mars 2011
Jag ringer vårdguiden som på en gång meddelar att ambulans är på väg. Här sviktar mitt minne om huruvida vårdguiden ordnade ambulans eller om jag själv ringde 112. Efter en ganska kort stund kommer dock två ambulanser hem till oss. Ambulanspersonalen dividerar lite och konstaterar att det nog räcker med en ambulans.
Min höggravida fru står fortfarande med sonen i famnen som nu efter att ha kräkts slutat krampa. Ambulanspersonalen är uppe i lägenheten och ställer diverse frågor om hur länge anfallet var och så vidare. Så som jag upplevde det så krampade han i mer än 30 minuter men det är väldigt svårt att säga. Men han krampade när jag vaknade och han krampade fram till det att ambulansen kom.
Nu iväg med ambulans till Huddinge sjukhus. Det absurda i denna situation är att min fru fortfarande har sonen i famnen och försöker med ambulanspersonalens hjälp komma upp i båren till ambulansen. Detta är ingen lätt manöver för en kvinna som är gravid i 7:e månaden. Men vem tänker rationellt i en situation som denna. Nu rullade vi iväg mot Huddinge sjukhus för vidare kontroll.
Det som hände denna morgon och de följder det har fått är en mycket lång historia. Här kommer jag att återkomma med historier och berättelser om hur det är att leva med ett barn med epilepsi.
Idag, 2011 så kan vi konstatera att sonens medicindos är rätt oförändrad sedan en tid och vi har inte kunnat uppleva några anfall av något slag på nästan två år. Vid senaste träff med neurologläkare så föreslogs ett nytt EEG test för att se hur den epileptiska aktiviteten ser ut. Är det lugnt så kanske medicin kan trappas ur är det inte lugnt så får vi fortsätta som vi gör idag.
Comments
Leave a Reply
drpeel – Notes from the Esker
 drpeel |
Notes from the Esker är drpeel's aka Patrik Lindskogs blogg. Här skriver jag bl a om vardagliga saker och reflektioner om det som händer runt mig samt en del om geocaching, foto, musik m.m. |
@drpeel on Twitter
Geocachingstat
@ Patrik Lindskog 2008-2011 – Some rights reserved
